Klickar i lite färg på en kvinna på en rak stig!




Kvinnan är jag och jag är borttappad i ingemansland för alltid och evigt.

Det känns som om jag aldrig mer kommer tillbaka. Eller vill jag ens det?
Vad fan vill jag?! 
Jag kräks på så mycket just nu så ni har noll aning.... 
Jag är inte en kvinna lycklig till livet och jag kan betraktas som otacksam idiot.
Det är för mycket motgångar och förlite av det som går åt rätt håll.
Att alltid måsta vara stark och vilje inriktad är tungt. 
Jag kan inte ens förstå styrkan sanna idrottsmän besitter. Deras vilja att drivas framåt och bli bäst på något. 
Eller hur kändisar klarar av att prestera på det yttersta ständigt. ( nå väl många faller också.) 
Livets vägar är krokig och velig för många av oss. Min känns inte ens krokig bara rak och likgiltig och det måste jag ändra på.
Och det är bara jag själv i grunden som kan göra det i mitt sätt att tänka och hantera livet.

Jag är logisk, otroligt logisk men att måsta vara logisk är tröttsamt och utmattande.

Jag vill annat i livet än det jag lever nu... bort med smärtan och bort med att bo i höghus. Bort med rädslan för att köra bil. Bort med min ångest. Bort med mitt hat. Bort med att söka tröst konstant för det finns inget som kan trösta mig.

Kommentarer

Populära inlägg